Husarrest

Det är så konstigt det här. För även om jag nog har sett det någonstans längre fram i tunneln och någonstans fattat att till slut går det nog kanske inte längre så är det ändå konstigt. Konstigt att inte kunna styra över sin kropp. Att helt plötsligt en dag inte kunna gå upp ur sängen i stort sett. Sånt där jag har hört om och läst om i alla dom där böckerna som skulle hindra mig från att hamna där själv. Det verkar alltså inte räcka att bara läsa dom böckerna...Och grejen är att oavsett hur underbara alla är som förstår, tar hand om, bäddar om, klappar mig på pannan och ger mig mat, så kan jag ändå inte skaka av mig känslan av att jag borde ha fixat det. Att det ju så klart är mitt fel att det gick så långt och att jag borde kunnat stoppa det i tid. När ska man kunna bli snäll mot sig själv?