Heartbreak Hotel

Min lägenhet har fått hoppa in som ett litet Heartbreak Hotel för att omfamna ledsen vän som tappat fotfästet och hoppet om kärleken för tillfället. Jag vet ju precis hur det är att vara där. Att tänka att man inte orkar. Inte igen. Inte den här känslan, besvikelsen, ensamheten. Igen. Vill inte. Och när? När ordnar det sig? När finns det nån för mig? När ljusnar det? Det är jätte svårt. Och ganska så kolsvart när man är mitt i det. Tårar och svarta hål i bröstet. Det finns inte mycket annat att göra än att bara finnas där. Krama och vårda. För det vänder. Tiden läker och förr eller senare vänder det. Jag tror det. Jag måste tro det.

Bild lånad av Chris Gray