Pubkultur

Jag var som ni vet inte ens särskilt förtjust i London för bara ett år sen. Men nu. Den växer sig in i mitt hjärta den här staden. Jag, som inte ens gillade pubar, saknar pubkulturen som tusan när jag kommer hem till Stockholm. Det är så enkelt och så opretentiöst och så naturligt att man inte ens reflekterar över att man plötsligt druckit vin i fyra dagar i rad och att det är mitt i veckan eller kanske söndag. Hemma rynkar man gärna på näsan åt sånt. Gå ut på söndagar är liksom inte svenskt. Men å andra sidan är jag sällan i särskilt god form när jag kommer hem igen från London. Den här gången har jag försökt och undvika dom allra värsta chips och majonäsfällorna men jag har kanske inte fokuserat helt och fullt på det som faktiskt lurar runt hörnet, dvs bikinisäsongen. För som svensk tjej här borta så är man tydligen så där härligt exotisk (trots att det ju vimlar av svenskar här) och blir uppvaktad och stannad på gatan till höger och vänster. Ni vet, som i den där gamla Norrlands guld reklamen (var det väl?) Nånstans i världen är man snyggast. Kanske inte snyggast men definitivt snyggare än vad man är hemma bland alla trådsmala supermodellerna runt Stureplan. Så om ni vill ha lite uppskattning flickor, åk hit. Inte för att engelsmän alltid är så fagra att titta på, det ska villigt erkännas, men puben kommer att vara saknad ändå.