Om Att Våga Vänta

Jag är rastlös. Det är bra. Ibland. För det gör mig driven, passionerad och envis och det får mig att uträtta saker. Men det gör mig också hård mot mig själv och det händer att jag forcerar saker som inte skulle hänt annat. Och som inte borde hänt. Eftersom lugnet från igår fanns kvar även när jag borstade tänderna ikväll kände jag att det nog är så att var sak får ha sin tid. Att allt på något sätt är en process. Det finns en anledning till varför vissa saker händer nu och inte förr. Saker som händer inuti mig och saker som börjar lägga sig lite mer på plats. Till slut. Och min otåliga sida undrar irriterat ibland varför det inte hände tidigare. Varför det tar sån tid. Varför jag så ofta tar samma dåliga beslut om igen. Men det är nog så. Att allt händer när det ska hända på något sätt. Att man en dag blir mer mottaglig, mer öppen. Och hur det som tidigare var förvirrat klarnar. Ibland är det nog modigt att låta saker ta den tid den tar. Och att våga vila i det.