Förlåtelse Och Acceptans

Jag är faktiskt avundsjuk på dom som har en naturlig förmåga att bara vara precis sig själva och helt nöjda och glada med det. Det handlar så klart om allt från självkänsla till hur man blev uppfostrad men för mig har det tagit lång tid att sluta vara så enormt hård mot mig själv. Det är fortfarande en bra bit kvar att gå men vissa samtal jag har haft bara under den senaste veckan har visat mig att jag faktiskt lärt mig något. Att vissa saker faktiskt har sjunkit in och att jag har förändrats. För mig har det har handlat mycket om att förlåta. Främst mig själv. För att jag inte alltid orkar, kan, vill eller har lust att prestera eller att vara duktig. Att tillåta mig själva att bara vara och ändå vara ok. Att acceptera att jag har begränsningar. Att våga vara lat. Att våga säga nej. Att ge mig tid att känna efter. Att ge mig lyxen i att välja bort. Att göra det som känns bäst för just mig och tillåta mig att fortsätta tycka att det är ok. Att jag är bra precis som jag är. Varje dag. För somliga är det där något lätt och självklart. Men inte för mig. Vi är alla olika och det är också ok.