Mirakel

Ibland vet man inte vad man springer i från och knappt att man springer. Ofta tror jag att det är så men kanske har jag helt fel. Jag tror att när man inte vet vad som ska hända om man verkligen tar sig tid att stanna upp, ta det lugnt, vara tyst och reflektera så blir man lätt rädd och fortsätter rusa på. Jag själv brukar tro att jag har ganska bra koll på när och hur jag springer även om det i sig inte innebär att jag kan sluta springa. Men nu har min kiropraktor börja lägga krokben efter krokben för mig och det börjar bli svårare och svårare att rusa vidare. Hela jag är helt utmattad, det känns nästan som att vara sjuk. Det låter ju inte alls bra men det verkar vara nödvändigt. Och plötsligt kom jag att tänka på textraden från Kents 'Elite' : Jag har sprungit i ett liv nu- jag sprang för att stå still- I jakt på ett mirakel-när det fanns precis intill. Det kanske är så. Om man bara vågar ta mod till sig att stanna upp så finns allt man sprungit för och efter precis framför näsan.