tisdag, augusti 25, 2009
Pirret
Har inte berättat om dejten sist och har funderat lite på pirret under tiden. Det har ju bloggats en hel del om det här innan men det dyker alltid upp igen. Casual Friday skrev om det nyss och jag klurade lite med Douglas häromdagen. Kanske är det så att vi som varit singlar ett tag vill ha något annat än dom som levt i långa förhållanden? Eller så går det faktiskt att kombinera, även om det verkar ganska ovanligt. I alla fall i det långa loppet. För jag vill ha både vänskap, samhörighet och trevligt ihop och allt det där men pirret också. Om det inte finns nån attraktion, passion och pirr så är det ju som att vara ihop med sin killkompis. Och det finns massor av trevliga killar och det finns många man kommer att ha trevligt med under en fika, promenad eller middag. Men om inte pirret finns där, är det värt det då? Och allt det där om att det kan och kommer växa fram, det viktigaste är att man är vänner först och tycker om varann och bla bla bla. Jag vet inte. Vill man inte ha pirr? Hela diskussionen om huruvida det beror på om man är redo eller inte orkar jag inte ens ta upp nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Alla vill nog ha pirr
SvaraRaderaJa, det borde väl vara så. Annars nöjer man sig ju bara. Eller?
SvaraRaderaInte för att vara en pessimist eller dystop eller så, men pirr jämt - det säger väl liksom lite emot sig själv. Det där pirret måste ju finnas där i början, men med tiden byts det förhoppningsvis ut mot något annat. Som inte behöver vara tråkigt bara för att det är "vardag".
SvaraRaderaSjälvklart är det så. Missförstå mig rätt. Det är klart att det blir vardag och vänskap och allt det där. Men inte redan från första början!? Som du säger, det måste väl finnas pirr i början.
SvaraRaderaPrecis. Och det finns ingen anledning varför vi ska nöja oss. Vi förtjänar också det där pirret.
SvaraRaderaFör min del var det inte pirr, det var något djupare än så. En känsla att jag redan tidigt i förhållandet kände att det här är mannen i mitt liv, att varje stund utan honom kändes halv och att jag bara ville lägga min hand på honom så fort vi var nära... men pirr och fjärilar var det inte.
SvaraRaderamen för tio år sen och under åren som gått har det varit pirr, jordskalv och hjärtklappning så jag har väl fått min del =)
Absolut, jag förstår. Och så där kan det ju också vara. Men då är det ju en djupare inre känsla som säger att det är rätt. Detta är mannen i ditt liv. Det är ju också en väldigt intensiv känsla även om det inte är pirr. Det jag menar är att om man inte riktigt känner någonting och det inte spelar så mkt roll om man hörs och ses igen eller inte så är det ju vare sig pirr eller en djupare samhörighet och då är man inte så ivrig att ses igen. Även om saker och ting kan växa fram.
SvaraRaderaGive me som pirr god dammit!
SvaraRaderaAgree!
SvaraRaderadet är en stor diskussion detta!! I say: om jag inte får pirr vill jag ha chokladglass i sängen varje kväll. Det funkar också. :o)
SvaraRaderaEn intressant fråga är om pirret måste komma direkt. Jag har alltid tyckt och trott det, men jag är inte helt säker. Hur sent kan det egentligen dyka upp? Kan vara bra att veta.
SvaraRadera/Marcus
Det kan så klart dröja länge. Flera år ibland. Men då har det ju alltid funnits en annan anledning till att man fortsätter ses innan pirret dyker upp. Att man tex är goda vänner, jobbar ihop på något sätt eller finns i bekantskapskretsen. Annars skulle man nog inte fortsatt att ses. Men det är ju inte helt ovanligt att man helt plötsligt ser en gammal vän med 'helt nya ögon' och blir kär efter en längre tid.
SvaraRadera