Jag tror att det finns hopp nu. Det är små saker som händer som gör att det går framåt. Blir så glad när jag en dag kan göra lite mer och orka lite mer. Känner igen mig själv lite mer då. Och det var på tiden tycker jag att det började synas små glimtar av ljuset i tunneln. Kanske har det inte gått så lång tid men det behövdes lite uppmuntran för mig. Det gör mig glad och tacksam men också försiktigt och rädd. Måste vara rädd om det jag har och ta det lugnt.
Ett steg i taget låter bra =)
SvaraRaderaSkönt å höra att det ljusnat lite.
Eller hur! kram
SvaraRadera