Babyblues

Det finns en hel del barn omkring mig just nu. Det har det i och för sig gjort rätt länge men just nu är det en hel drös med nykläckta som tillkommit. Söta som små godisbitar är dom förstås. Kanske särskilt dom minsmå identiska tvillingflickorna Zeta satt till världen men alla dom andra är också bedårande. Därför kunde man tro att det skulle vara total babylycka även hos mig och jag att jag borde sitta här och längta efter en allldes egen. Eller? Jag vet inte varför, men tvärtom har jag drabbats av en slags omvänd babyblues där jag undrar vart allt är på väg och vad det egentligen är man strävar efter. För mitt i all den här babylyckan har jag också en hel del av motsatsen runt omkring mig. Det är allt ifrån separationer och skilsmässor till sexlösa äktenskap, otrohet, män som vägrar betala underhåll till sina barn, ekonomiska bekymmer, problem med dagisplatser, problem med boende och rena kroppsliga problem i form av förlossningsskador och depressioner. Många föräldrar pratar trött om den eviga kampen mot disken, tvätten, det dåliga samvetet över att låta barnen vara så länge på dagis, att inte ha råd att gå ner på deltid för att få det att gå ihop, ensamstående föräldrar som aldrig har en sekund över till sig själva, handling, städning, evig skjutsning till fritidsaktiviteter och ångest över att inte ha pengar till julklappar. Jag vet inte, jag tror att jag behöver lite ärlig härlig föräldrarglädje för att fatta allt det här. Det verkar inte räcka med det där om att man inte förstår meningen med livet förrän man ser in i ögonen på sitt nyfödda barn...