Låga Trösklar

Även om jag mår bättre nu så är jag realistisk nog vid det här laget för att förstå att det kommer bakslag. Det går upp och ner. Det tar tid. Och jag förstår också att det krävs att jag tar hand om mig för att jag ska fortsätta må bra. Det är liksom inget alternativ att gå tillbaka till hur jag levde innan. Min stresströskel är alldeles för låg och kroppen säger ifrån. Ganska snabbt också. Vilket på ett sätt är bra. Då vet jag, och kan trappa ner. Men tröskeln omfattar inte bara mig själv numera utan även andra runt omkring mig. Jag blir helt enkelt stressad när andra är för stressade runt mig. En killkompis till mig håller till exempel på att jobba sig in i väggen just nu. Tyvärr är han i den fasen där man inte alls ser det själv utan har skygglapparna på och fortsätter rusa framåt. Trots att alla vännerna börjar reagera och säga åt honom att ta det lugnare. Påminner om att det finns annat i livet än jobb. Men han tar bara på sig mer och mer. Hans statusrader på Facebook handlar enbart om jobb. Varje dag. Hur mycket han gjort, vad han ska göra nu och vad han presterar. Jag får ont i magen. Kan inte vara i närheten. Jag behöver lugna, mjuka och trygga personer nu.