Trygghetsnarkoman?

Jag är väl inte världens blygaste och räddaste person. Tvärtom brukar jag vara ganska framåt. Har inte heller några problem med att tex prata inför folk eller vara ensam hemma i mörka hus eller sånt som andra kanske är rädda för. Men ibland undrar jag om jag är världens största fegis. Rädd för förändring? Ta tex det här med att jag egentligen hellre skulle bo någon annanstans än i Sverige. (Ja, jag vet... Det blir alltid mer påtagligt just efter semestern) Det har jag känt i massor av år. Jag har pratat om det i massor av år. Men ändå sitter jag kvar här. I Stockholm. Och i Vasastan. Precis som vanligt. Tänk att jag bott på tre adresser i Vasastan under dom senaste tio åren men egentligen vill jag bo någon helt annanstans. Jag skulle vilja bli bättre på att se möjligheter istället för svårigheter. Våga göra lite större förändringar. Tips?