Japp, nu ska jag ge mig ut på djupt vatten igen. Men det här med barn alltså...Vad händer om man aldrig blir sugen? Eller måste man bara bestämma sig för att det är något man vill ha i sitt liv och sen bara köra (när lämplig far dykt upp då förhoppningsvis)? Det finns nämligen inte många celler i min kropp som skriker efter barn. Än. Och då är jag ändå snart närmare 40 än 30. Borde man inte vilja då..? Någonstans har jag ju en känsla för att jag skulle vilja ha familj någon gång i livet, dvs inte behöva sitta själv vid typ 50 års ålder. Men den där innerliga längtan efter barn som vissa verkar ha - nope, den finns liksom inte. Den biologiska klockan som folk pratar om blir därför mer som en mental stress hos mig - borde jag inte vilja vid det här laget och den här åldern och vad händer om jag aldrig kommer längta?
Vissa säger att det där kommer när man träffar den personen man vill ha barn med. Kanske är det så. Men det finns ju inga garantier för någonting. Skilsmässostatistiken är skyhög (några av mina bekanta har redan börjat skilja sig) och man kan aldrig veta om det ens kommer att gå att få barn och om dom är friska då och allt det där (blir ju också värre med åldern)
Jag vet inte. Men än så länge, när jag sitter barnvakt, så tycker jag att det är hemskt skönt att kunna sätta mig med ett glas vin sen och veta att jag får sova tills jag vaknar dagen efter...
Känner verkligen igen mig. Jag har inte heller någon längtan efter barn. När mitt ex började prata om barn kändes det liksom främmande. Sen tog det slut innan vi hann skaffa, som tur är!
SvaraRaderaBarn? Inga barn? Den som lever får se :)
Skönt att det finns fler som tänker som jag :) Intressant att höra. Tror att det kan vara så att det känns främmande när partnern inte är rätt eller man vill olika saker. Viktigast är nog ändå att man har det så bra man kan med det man har (se inlägg nedan).
SvaraRaderaSaker som man SKA tycka eller vilja känns alltid ointressanta. Håller med om allt du skriver. Fast jag tror de är rätt kul och givande när man väl har dem. Barnen alltså. /Marcus
SvaraRaderaHaha, ja det tror jag också. Som Amelie säger, den som lever får se.
SvaraRaderaJa du, jag hade själv exakt de där tankarna och tänkte väl som så att mitt liv är ju bra utan barn. Så tänkte jag även när jag träffade B.
SvaraRaderaMen så efter ett år kom tanken smygandes från ingenstans (eller har vi det där inombords trots allt?)
Och då vet du ju att jag tom hann passera den där åldergränsen vi inte pratar om innan älskade lilla W kom till världen ;-)
Så jag kan nog bara säga att man vet aldrig förens det verkligen är för sent.
Kram.
Men gud så hemskt det där lät! 'man vet aldrig förräns det verkligen är för sent' Åh, hoppas hoppas att det INTE blir så.
SvaraRaderaJa nu insåg jag också hur det lät =(
SvaraRaderamenar snarare att man ska aldrig säga aldrig. Den där biologiska klockan kanske tickar så svagt att du inte hör den.