GI Jane

Skojade med min tränare idag om att jag någon gång framöver skulle kunna klara chins utan maskinen, med bara min egen kroppsvikt, eller klättra upp för ett rep med bara armarna. Han nickade och sa att det absolut skulle gå med ihärdig träning (ja, jag vet att han får betalt för att säga det). Mmm.. jag skrattade mest och insåg att jag nog vare sig har tålamod eller uthållighet för att klara att träna så mycket. Jag är inte direkt berömd för min biceps...Men det är skönt att tränaren verkar tro att det bor en liten GI Jane inne i mig som bara behöver lockas ut.

Grattis Peaches!

Nu börjar det rasa in födelsedagar. Kickan fyllde år häromdagen och idag är det söta Peaches som ska firas. Grisen och Grodan står på tur och kommer firas inom kort. Massor av tillfällen att gratta, dricka bubbel och fira alltså. Mat och vin och paket. Kan inte bli bättre.

Fredag!

Förr i tiden, innan jag blev dålig, var fredagskänslan en annan. Det var mer en känsla av äntligen helg och ikväll kanske jag ska gå ut och jag är full av energi. Idag är det snarare en tacksamhet över att arbetsveckan snart är slut så att jag kan vila upp mig. Det går inte att lägga in så mycket i mitt aktivitetsschema och det blir mycket vila. Men jag känner mig fortfarande väldigt glad över att jag faktiskt orkar och har energi till att leva ganska normalt nu för tiden. Idag blir det lunch med Foxy. Henne har jag inte träffat på flera månader. Ska bli mycket mysigt.

Monogami?

Det är inte första gången jag funderar över det här ämnet och jag vet att det kan vara att ge sig ut på djupt vatten men jag tänkte ändå dela med mig lite. Ända sen den stora uppståndelsen med Tiger Woods och Elin så har jag känt lite att det mest är konstigt att folk blivit så väldigt upprörda. Missförstå mig rätt, han gjorde förstås fel. Han ljög för sin fru och verkar ha uppträtt som ett svin. Han gjorde så klart fel. Det jag menar är mer att det är konstigt att vi fortfarande ska bli så förvånade över när kända personer är otrogna. Det är ju i stort sett ingen som är trogen känns det som. Dom är otrogna och skiljer så stup i kvarten hela bunten. Då är det ju nästan mer konstigt med dom som håller ihop och inte är otrogna. Och den stora frågan är ju, är det så vansinnigt farligt egentligen? Och då menar jag förstås inte att man ska ljuga och bedra utan mer att man kanske realistiskt ska acceptera att under ett långt förhållande eller äktenskap så kommer det att finnas tillfällen där båda den ena eller båda parterna vill eller kommer att göra något med någon annan. Att det liksom ligger i vår natur och i vår sexualdrift. Och om man inte sätter den totala monogamin som norm och inte tycker att det är det mest fruktansvärda brott man kan begå så kanske fler äktenskap skulle hållt ihop i den långa loppet? Om man mer kan acceptera och prata om det. Kontroversiellt absolut och svårt. Men det verkar funka för några. Och med det menar jag inte allt alla ska leva i kollektiv och ha sex med varann hela dagarna men det kanske ni förstod. Funderingar?

Nya Medlemmar I Icke-Par Klubben?

Fick nyligen ännu ett mail från en god vän som oväntat berättade att det var problem i äktenskapet. Kanske är det så att en del av dom par som träffades i unga år hamnar i olika kriser runt den här tiden. Dom har hunnit vara gifta rätt länge nu och har flera barn. Just det här var tråkigt att höra, jag tycker att dom är så fina tillsammans. Kanske kan dom lösa sina problem och hitta tillbaka. Det finns det andra bekanta som har gjort trots separationer och stora olikheter. Om inte så blir vi kanske fler i icke-par klubben igen även om några av oss har äktenskap bakom oss då. På den sidan som har goda nyheter har jag också fått veta att det är flera som blivit gravida igen och väntar sina andra barn. Roligt! Det kryllar av småbarn i min omgivning nu.

Make Me Jennifer

Tycker Zas förslag i kommentarerna nedan var ett mycket bra inlägg. Make me Jennifer Aniston! Och jag blir ju också bara äldre och är singel precis som Jennifer haha.

Make Me Lisbeth

Var och tränade med min PT idag. Tydligen är jag en duktig elev. Mycket bra! Hela proteindieten funkar faktiskt väldigt bra hittills men det har å andra sidan inte gått så lång tid så det är kanske lite tidigt att säga för mycket. Hur som helst. Det var hur som helst ganska intressant att höra vad andra tjejer som kommit till tränaren har satt som mål med sin träning. Flera stycken hade nämligen sagt att deras mål var att se ut som Lisbeth Salander. Hmmm. Visst, jag tycker att Lisbeth är svincool och Noomi Rapace är jätte vacker. Men rollfiguren Lisbeth är ju en näst intill anorektisk kedjerökare. Det går inte riktigt ihop med träning och friskvård i min värld. Har man som mål att se ut som en artonåring när man är närmare fyrtio så har man nog kanske lite svårt att acceptera sitt åldrande...

Mad Women

Hur får man såna där lockar som Betty Draper har? Vill ha. Och kläderna. Inte för att jag har lust att gå tillbaka till kvinnoidealet på 60-talet men klänningarna. Jag älskar klänningarna.

Låga Trösklar

Även om jag mår bättre nu så är jag realistisk nog vid det här laget för att förstå att det kommer bakslag. Det går upp och ner. Det tar tid. Och jag förstår också att det krävs att jag tar hand om mig för att jag ska fortsätta må bra. Det är liksom inget alternativ att gå tillbaka till hur jag levde innan. Min stresströskel är alldeles för låg och kroppen säger ifrån. Ganska snabbt också. Vilket på ett sätt är bra. Då vet jag, och kan trappa ner. Men tröskeln omfattar inte bara mig själv numera utan även andra runt omkring mig. Jag blir helt enkelt stressad när andra är för stressade runt mig. En killkompis till mig håller till exempel på att jobba sig in i väggen just nu. Tyvärr är han i den fasen där man inte alls ser det själv utan har skygglapparna på och fortsätter rusa framåt. Trots att alla vännerna börjar reagera och säga åt honom att ta det lugnare. Påminner om att det finns annat i livet än jobb. Men han tar bara på sig mer och mer. Hans statusrader på Facebook handlar enbart om jobb. Varje dag. Hur mycket han gjort, vad han ska göra nu och vad han presterar. Jag får ont i magen. Kan inte vara i närheten. Jag behöver lugna, mjuka och trygga personer nu.

Ägg & Proteinpulver

Det var nog drygt ett år sen jag började träna på SATS. Innan dess hade jag alltid tränat på andra ställen. Tyckte inte att SATS var nåt för mig och kände inte att jag ville ställa mig bland alla uppiffade tjejerna som jag fick för mig tränande där. Sen blev det så att jag skaffade SATS kort i alla fall eftersom vi fick en möjlighet till bra priser via jobbet. Nu har jag gått från att tycka att jag inte är SATS tjej (vad det nu skulle innebära) till att träna med en personlig tränare och satt på en proteinfylld diet. Jag kan knappt tro att det är sant men idag ska jag till och med kila förbi en butik och köpa proteinpulver...hahaha, man ska aldrig säga aldrig. Det har jag alltid sagt.

Lee Miller

Ni som tycker om fotokonst borde passa på att gå förbi Lee Miller utställningen på Millesgården. Lee Miller var en amerikansk fotograf och fotomodell som levde ett väldigt spektakulärt och utställningen innehåller bilder på henne som fotomodell, arbetet med surrealistgruppen i Paris på 1930-talet och bilder från hennes uppdrag som krigsfotograf för brittiska Vogue. Fantastiska bilder. Utställningen visas fram till och med den 14 februari.

Stalker?

I höstas mailade jag en del med en kille på en dejtingsite. Jätte trevligt i början. Massa långa mail där det visade sig att vi hade en hel del gemensamt. Det var roligt ett tag allt efter att veckorna gick tyckte jag till slut att det började bli lite tråkigt. Han föreslog aldrig att vi skulle ses på riktigt och jag hade bestämt mig för att själv inte vara den som drog lok den här gången. Så när det gått kanske sex veckor började jag bli lite less och var till slut tydlig med att jag träffade andra. Det fick så klart fart på honom men vid det laget var jag redan ganska off. Sedan dess har den här killen fortsatt att höra av sig en hel del. Jag svarar sällan tillbaka och så här flera flera månader senare undrar jag varför han fortsätter? Senast idag fick jag ett SMS där han undrade vad jag skulle göra i helgen och jag har inte svarat på hans SMS sen i typ november. Jag börjar nästan undra om han inte har några egna vänner...

Vardagslycka!

Tänk att jag kan känna mig så glad, tacksam och lycklig för vardagliga saker som att kunna åka buss. Det trodde jag inte för ett år sen. Det är så mycket man tar för givet i livet och nu när jag vet hur det är att inte kunna göra i stort sett någonting så är det en ren lycka att orka gå och träna, kunna gå och handla själv och att ens promenera på gator med mycket trafik. Jag hoppas att den känslan håller i sig för det är rätt nyttigt med lite perspektiv. Och det är ju inte helt fel att känna sig glad över att man ska gå och träna.

Working Girl

Jag är working girl nu igen! Inte på heltid än men dock. Hoppas hoppas att det funkar den här gången. Är det nåt jag har lärt mig av allt som hände förra året så är det att ta dagen mer som den kommer, inte planera så mycket och att faktiskt ta en sak i taget (även om det är svååårt). Men jag har mer tålamod med mig själv och andra nu och jag tar det mycket lugnare. Just nu känns det som att jag kan balansera och känna efter men det är nog lätt att ryckas med. Så det blir små, små steg i taget framåt.