GI Jane

Skojade med min tränare idag om att jag någon gång framöver skulle kunna klara chins utan maskinen, med bara min egen kroppsvikt, eller klättra upp för ett rep med bara armarna. Han nickade och sa att det absolut skulle gå med ihärdig träning (ja, jag vet att han får betalt för att säga det). Mmm.. jag skrattade mest och insåg att jag nog vare sig har tålamod eller uthållighet för att klara att träna så mycket. Jag är inte direkt berömd för min biceps...Men det är skönt att tränaren verkar tro att det bor en liten GI Jane inne i mig som bara behöver lockas ut.

Grattis Peaches!

Nu börjar det rasa in födelsedagar. Kickan fyllde år häromdagen och idag är det söta Peaches som ska firas. Grisen och Grodan står på tur och kommer firas inom kort. Massor av tillfällen att gratta, dricka bubbel och fira alltså. Mat och vin och paket. Kan inte bli bättre.

Fredag!

Förr i tiden, innan jag blev dålig, var fredagskänslan en annan. Det var mer en känsla av äntligen helg och ikväll kanske jag ska gå ut och jag är full av energi. Idag är det snarare en tacksamhet över att arbetsveckan snart är slut så att jag kan vila upp mig. Det går inte att lägga in så mycket i mitt aktivitetsschema och det blir mycket vila. Men jag känner mig fortfarande väldigt glad över att jag faktiskt orkar och har energi till att leva ganska normalt nu för tiden. Idag blir det lunch med Foxy. Henne har jag inte träffat på flera månader. Ska bli mycket mysigt.

Monogami?

Det är inte första gången jag funderar över det här ämnet och jag vet att det kan vara att ge sig ut på djupt vatten men jag tänkte ändå dela med mig lite. Ända sen den stora uppståndelsen med Tiger Woods och Elin så har jag känt lite att det mest är konstigt att folk blivit så väldigt upprörda. Missförstå mig rätt, han gjorde förstås fel. Han ljög för sin fru och verkar ha uppträtt som ett svin. Han gjorde så klart fel. Det jag menar är mer att det är konstigt att vi fortfarande ska bli så förvånade över när kända personer är otrogna. Det är ju i stort sett ingen som är trogen känns det som. Dom är otrogna och skiljer så stup i kvarten hela bunten. Då är det ju nästan mer konstigt med dom som håller ihop och inte är otrogna. Och den stora frågan är ju, är det så vansinnigt farligt egentligen? Och då menar jag förstås inte att man ska ljuga och bedra utan mer att man kanske realistiskt ska acceptera att under ett långt förhållande eller äktenskap så kommer det att finnas tillfällen där båda den ena eller båda parterna vill eller kommer att göra något med någon annan. Att det liksom ligger i vår natur och i vår sexualdrift. Och om man inte sätter den totala monogamin som norm och inte tycker att det är det mest fruktansvärda brott man kan begå så kanske fler äktenskap skulle hållt ihop i den långa loppet? Om man mer kan acceptera och prata om det. Kontroversiellt absolut och svårt. Men det verkar funka för några. Och med det menar jag inte allt alla ska leva i kollektiv och ha sex med varann hela dagarna men det kanske ni förstod. Funderingar?

Nya Medlemmar I Icke-Par Klubben?

Fick nyligen ännu ett mail från en god vän som oväntat berättade att det var problem i äktenskapet. Kanske är det så att en del av dom par som träffades i unga år hamnar i olika kriser runt den här tiden. Dom har hunnit vara gifta rätt länge nu och har flera barn. Just det här var tråkigt att höra, jag tycker att dom är så fina tillsammans. Kanske kan dom lösa sina problem och hitta tillbaka. Det finns det andra bekanta som har gjort trots separationer och stora olikheter. Om inte så blir vi kanske fler i icke-par klubben igen även om några av oss har äktenskap bakom oss då. På den sidan som har goda nyheter har jag också fått veta att det är flera som blivit gravida igen och väntar sina andra barn. Roligt! Det kryllar av småbarn i min omgivning nu.

Make Me Jennifer

Tycker Zas förslag i kommentarerna nedan var ett mycket bra inlägg. Make me Jennifer Aniston! Och jag blir ju också bara äldre och är singel precis som Jennifer haha.

Make Me Lisbeth

Var och tränade med min PT idag. Tydligen är jag en duktig elev. Mycket bra! Hela proteindieten funkar faktiskt väldigt bra hittills men det har å andra sidan inte gått så lång tid så det är kanske lite tidigt att säga för mycket. Hur som helst. Det var hur som helst ganska intressant att höra vad andra tjejer som kommit till tränaren har satt som mål med sin träning. Flera stycken hade nämligen sagt att deras mål var att se ut som Lisbeth Salander. Hmmm. Visst, jag tycker att Lisbeth är svincool och Noomi Rapace är jätte vacker. Men rollfiguren Lisbeth är ju en näst intill anorektisk kedjerökare. Det går inte riktigt ihop med träning och friskvård i min värld. Har man som mål att se ut som en artonåring när man är närmare fyrtio så har man nog kanske lite svårt att acceptera sitt åldrande...

Mad Women

Hur får man såna där lockar som Betty Draper har? Vill ha. Och kläderna. Inte för att jag har lust att gå tillbaka till kvinnoidealet på 60-talet men klänningarna. Jag älskar klänningarna.

Låga Trösklar

Även om jag mår bättre nu så är jag realistisk nog vid det här laget för att förstå att det kommer bakslag. Det går upp och ner. Det tar tid. Och jag förstår också att det krävs att jag tar hand om mig för att jag ska fortsätta må bra. Det är liksom inget alternativ att gå tillbaka till hur jag levde innan. Min stresströskel är alldeles för låg och kroppen säger ifrån. Ganska snabbt också. Vilket på ett sätt är bra. Då vet jag, och kan trappa ner. Men tröskeln omfattar inte bara mig själv numera utan även andra runt omkring mig. Jag blir helt enkelt stressad när andra är för stressade runt mig. En killkompis till mig håller till exempel på att jobba sig in i väggen just nu. Tyvärr är han i den fasen där man inte alls ser det själv utan har skygglapparna på och fortsätter rusa framåt. Trots att alla vännerna börjar reagera och säga åt honom att ta det lugnare. Påminner om att det finns annat i livet än jobb. Men han tar bara på sig mer och mer. Hans statusrader på Facebook handlar enbart om jobb. Varje dag. Hur mycket han gjort, vad han ska göra nu och vad han presterar. Jag får ont i magen. Kan inte vara i närheten. Jag behöver lugna, mjuka och trygga personer nu.

Ägg & Proteinpulver

Det var nog drygt ett år sen jag började träna på SATS. Innan dess hade jag alltid tränat på andra ställen. Tyckte inte att SATS var nåt för mig och kände inte att jag ville ställa mig bland alla uppiffade tjejerna som jag fick för mig tränande där. Sen blev det så att jag skaffade SATS kort i alla fall eftersom vi fick en möjlighet till bra priser via jobbet. Nu har jag gått från att tycka att jag inte är SATS tjej (vad det nu skulle innebära) till att träna med en personlig tränare och satt på en proteinfylld diet. Jag kan knappt tro att det är sant men idag ska jag till och med kila förbi en butik och köpa proteinpulver...hahaha, man ska aldrig säga aldrig. Det har jag alltid sagt.

Lee Miller

Ni som tycker om fotokonst borde passa på att gå förbi Lee Miller utställningen på Millesgården. Lee Miller var en amerikansk fotograf och fotomodell som levde ett väldigt spektakulärt och utställningen innehåller bilder på henne som fotomodell, arbetet med surrealistgruppen i Paris på 1930-talet och bilder från hennes uppdrag som krigsfotograf för brittiska Vogue. Fantastiska bilder. Utställningen visas fram till och med den 14 februari.

Stalker?

I höstas mailade jag en del med en kille på en dejtingsite. Jätte trevligt i början. Massa långa mail där det visade sig att vi hade en hel del gemensamt. Det var roligt ett tag allt efter att veckorna gick tyckte jag till slut att det började bli lite tråkigt. Han föreslog aldrig att vi skulle ses på riktigt och jag hade bestämt mig för att själv inte vara den som drog lok den här gången. Så när det gått kanske sex veckor började jag bli lite less och var till slut tydlig med att jag träffade andra. Det fick så klart fart på honom men vid det laget var jag redan ganska off. Sedan dess har den här killen fortsatt att höra av sig en hel del. Jag svarar sällan tillbaka och så här flera flera månader senare undrar jag varför han fortsätter? Senast idag fick jag ett SMS där han undrade vad jag skulle göra i helgen och jag har inte svarat på hans SMS sen i typ november. Jag börjar nästan undra om han inte har några egna vänner...

Vardagslycka!

Tänk att jag kan känna mig så glad, tacksam och lycklig för vardagliga saker som att kunna åka buss. Det trodde jag inte för ett år sen. Det är så mycket man tar för givet i livet och nu när jag vet hur det är att inte kunna göra i stort sett någonting så är det en ren lycka att orka gå och träna, kunna gå och handla själv och att ens promenera på gator med mycket trafik. Jag hoppas att den känslan håller i sig för det är rätt nyttigt med lite perspektiv. Och det är ju inte helt fel att känna sig glad över att man ska gå och träna.

Working Girl

Jag är working girl nu igen! Inte på heltid än men dock. Hoppas hoppas att det funkar den här gången. Är det nåt jag har lärt mig av allt som hände förra året så är det att ta dagen mer som den kommer, inte planera så mycket och att faktiskt ta en sak i taget (även om det är svååårt). Men jag har mer tålamod med mig själv och andra nu och jag tar det mycket lugnare. Just nu känns det som att jag kan balansera och känna efter men det är nog lätt att ryckas med. Så det blir små, små steg i taget framåt.

Icke-Par Klubben

It's All Gonna Be Fine skriver om Icke-Par Klubben och jag håller med henne. Det är väldigt uppdelat här hemma. Par umgås med par, barnfamiljer med barnfamiljer och singlar med singlar. Inte uteslutande så klart men i grova drag tycker jag att det ser ut så. Inte alltid det är nåt fel med det, tvärtom, det finns en hel del fördelar med det. Men det kan förstås bli lite ensidigt och det gör dessutom att man som vänner lätt tappar kontakt när man går in i en ny fas. När bästisen träffar en kille tex och man själv fortfarande är singel. Eller när vännerna skaffar barn. Och det är lätt att längta till något man inte har och saknar. Däremot tror jag att det är farligt att tro att allt ska ordna sig och hela livet kommer bli annorlunda om man bara träffar någon. Att det ska vara det största målet i livet liksom. Det finns ju en hel del problem i parrelationer också. I veckan träffade jag tex en vän till en vän i samma ålder som jag själv. Hon berättade att hon förhoppningsvis kommer skilja sig under året. Att hon levde separerad sen en tid tillbaka. I hennes värld såg mitt fria liv med långa solsemestrar och sovmornar ut som något hon längtade till. Ibland undrar jag om jag kanske slipper gå igenom en skilsmässa eftersom jag förmodligen kommer träffa någon senare i livet än många av mina vänner som redan nu har börjat separera och skilja sig. Och det innan jag ens börjat leva familjeliv. Kanske är det så. Huvudsaken är nog att må så bra i livet som möjligt här och nu. Oavsett om man är singel eller par.

Brun Som En Pepparkaka

Jag var det. Ett litet tag. Det var innan jag satte mig på planet hem. Det är helt sjukt men redan där tappar man färg. Den isande kylan och snöovädret här hemma har inte heller direkt hjälpt till för att behålla färgen. Det räcker nog att det går en vecka till så är bikinilinjerna så gott som borta. Jag får leva på minnena och titta på bilderna av lyckliga stunder in solen istället.

Eftersom jag ska vara snäll mot mig själv det här året så har jag bestämt mig för att komma i form. En höst av trötthet och tröstätande gör inte direkt under för figuren...Så nu har jag en PT som ska piska mig i form. Men när jag gick upp i morse för att lyfta tungt i en timme undrade jag faktiskt om det är det här som kallas att vara snäll mot sig själv. Det kändes mer som tortyr...Men, bara att bita ihop! Och appropå pepparkakor så kanske det inte blir så många såna nu om jag ska skärpa mig.

Klimat vs Humör

Det här är ju inte direkt några nyheter för oss som bott i kalla Sverige hela livet. Men det blir så otroligt tydligt så här precis när man kommit hem från något varmt ställe. Hur mycket klimatet gör för humöret. Inte bara för ens eget humör utan för alla runt omkring. Det är ju så oerhört mycket enklare att vara nöjd och glad i solen när man slipper frysa och släpa på dunjackor, mössor och vantar. Folk ler mot en, hälsar och är mer avslappnade. Igår gick jag på stan och trängdes på lite mellandagsreor. Mycket folk, mycket köer, högar av halsdukar och vantar i provrummen. Ingen som möter ens blick på gatan. Alla går runt ihopbitna och frusna i snålblåsten, gömda bakom tjocka mössor och med snabba steg för att snabbt komma hem igen. Och när man väl är hemma igen vill man bara lägga sig under en filt och dricka varmt te. Inte så att man lite spontant ger sig ut i kylan igen om någon ringer. Nej, jag säger det igen. Jag bor i fel land.

För Alla Dom

Har fortfarande inte tröttnat på den här. Alla har inte bra jular.

Visioner För Det Nya Året

Det blir inga exakta löften i år eftersom jag ändå inte brukar hålla dom. Men visioner kan det få bli. Något att sikta mot och något att hoppas på. En av dom första visionerna är att jag ska bli snällare med mig själv. Ta lättare på saker och ting. Inte straffa mig själv så hårt för saker som egentligen inte är någon big deal. Inte älta i evigheter utan släppa saker och säga att det var väl inte så farligt. Det gör inget, det kan hända den bästa och shit happens. Lite lättare till sinnes och alltid försöka se det som är bra i tillvaron.

Reserapport

Ok då, på allmän begäran, här kommer en lite längre reserapport. För det första måste man komma ihåg att vare sig jag eller Irländaren har varit friska och krya på länge så det var lite av en chansning om vi skulle klara av resan eller inte. För några månader sen kunde ju inte någon av oss ens åka buss hemma i stan. Men det gick bra! Och värme, vita stränder och palmer gjorde underverk. Det gjorde det verkligen. Vi sov bättre än på länge (även om vi drömde otroligt mycket märkliga drömmar varje natt) och jag var gladare och lugnare än på flera månader. Men när vi lärde känna ett gäng svenskar på hotellet så bestämde jag mig för att inte berätta. Jag ville vara frisk, inte ses som sjuk och mötas med frågor varje dag. Så här i efterhand känns det lite konstigt eftersom vi hängde så mycket med dom. Som om jag ljugit, försökt framstå som någon annan än den jag var. Men nu blev det så i alla fall. Jag sa aldrig något om vad jag varit och är med om medan Irländaren frontade med sitt mående. Det visade sig att jag var äldst i gänget också och det försökte jag ducka det med..haha, det verkar nästan som jag ljög om det mesta när jag berättar det nu.

Men att vakna varje dag till sol, doften av solkräm och sen dra på sig flip flops och känna den vita sanden mellan tårna är lycka på riktigt. Båttur med snorkling och pina coladas, kall öl i eftermiddagssolen, bad mitt i natten och massor av skratt. Så borde man ha det jämnt. Och för mig var det precis det jag hoppades på, ett avstamp bort från det gamla och in i ett nytt år. Nu är det tillbaka till verkligheten och kylan igen. Men med laddade batterier och energi att ta tag i det nya året med mer kraft.

Gott Nytt År!

Herregud vilken omställning! Från 30 grader varmt till 10 grader kallt på bara några timmar. Känner redan förkylningen komma krypande. För bara några timmar sen var det fortfarande sand, sol och salta vågor. Jag var inte så sugen på att åka hem om jag ska vara ärlig...Hoppas att ni har haft det jätte bra! Snart kanske det infinner sig lite ny energi och nya tag inför det nya året också.